American, 1806-1863,American painter and banker. He achieved recognition both as a painter and as a banker, juggling careers with consummate skill. In 1826 he enrolled at the National Academy of Design while working in a New York bank. Somewhat insecure, he initially exhibited between 1836 and 1838 under the pseudonym E. F. Williams, but favourable reviews subsequently prompted him to use his own name. In 1840-41 Edmonds spent eight months in Europe, where he studied the Old Masters; he particularly admired the 17th-century Dutch painters Pieter de Hooch and Gabriel Metsu.  Related Paintings of Francis William Edmonds :. | Portrait of a Man. | St Ambrose with Saints fdghf | At the Schlesischen gate | The 1st Virginia Cavalry | Village among trees |
Related Artists:
Jose del Castillo
1737-1793 Spanish Jose del Castillo Location a Spanish painter and a leader of the artistic movement Illustrious Absolutism. Many of his paintings were done on tapestries. Castillo made many attempts to become Royal Painter for the Spanish monarchy, but he was never successful. This was not due to a lack of talent, but rather because Castillo allied himself with the wrong noble. His patron, the Earl of Floridablanca, feuded bitterly with the Earl of Aranda. The Earl of Aranda was favored by King Carlos III, and as a result, Ram??n Bayeu (Aranda favorite painter) became Royal Painter. After Carlos III died, Castillo tried again to become Royal Painter. Unfortunately, the new monarch, Carlos IV, decided to leave the position of Royal Painter vacant.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Matthias Grunewald
German 1475-1528 Matthias Grunewald Galleries Only religious works are included in his small surviving corpus, the most famous being the Isenheim Altarpiece, completed 1515, now in the Musee d'Unterlinden, Colmar. Its nine images on twelve panels contain scenes of the Annunciation, Mary bathing Christ, Crucifixion, Entombment of Christ, Resurrection, Temptation of St. Anthony and saints. As was common in the preceding century, there are different views, depending on the arrangement of the wings; but the three views available here are exceptional. The third view discloses a carved and gilded wood altarpiece in the centre. As well as being by far his greatest surviving work, the altarpiece contains most of his surviving painting by area, being 2.65 metres high and over 5 metres wide at its fullest extent. His other works are in Germany, except for a small Crucifixion in Washington and another in Basel, Switzerland. He was asked in about 1510 to paint four saints in grisaille for the outside of the wings of Durer's Heller Altarpiece in Frankfurt. D??rer's work was destroyed by fire and only survives in copies, but fortunately the wings have survived. There are also the late Tauberbischofsheim altarpiece in Karlsruhe, and the Establishment of the Santa Maria Maggiore in Rome (1517-1519), Freiburg, Augustinermuseum. A large panel of Saint Erasmus and Saint Maurice in Munich probably dates from 1521-24, and was apparently part of a larger altarpiece project, the rest of which has not survived. Other works are in Munich, Karlsruhe, and Rhineland churches. Altogether four somber and awe-filled Crucifixions survive. The visionary character of his work, with its expressive colour and line, is in stark contrast to Albrecht Durer's works. His paintings are known for their dramatic forms, vivid colors, and depiction of light.